ambitions.blogg.se

Jamen hej! För ett tag sen skrev jag här på bloggen att det skulle komma ett inlägg om min graviditet, men jag har skjutit på det lite för att jag inte riktigt har vetat vad jag ska skriva. Hur personlig ska man vara? Vem bryr sig ens? Fast ibland tror jag att personerna i min närhet bryr sig mer om min graviditet än vad jag gör. Här kommer i alla fall ett inlägg, som jag åtminstone tror kan vara kul för mig att läsa om några år.  

Men ja, jag är alltså gravid. Det blev så till slut. Jag är nu i vecka 25 och bebisen kommer i oktober. Är tänkt att komma i oktober åtminstone. Eller jag kanske ska skriva att hon kommer i oktober, för det är ju faktiskt en tjej. Det fick vi reda på ganska tidigt eftersom vi valde att göra ett NIPT-test.  

Så, varför skriver jag "det blev så till slut"? Jo, det handlar väl om att jag aldrig riktigt har längtat efter barn. Jag har inte haft någon biologisk klocka och inte heller någon plötslig känsla av att vilja ha barn. Jag har också länge misstänkt att den känslan aldrig skulle infinna sig. Däremot har jag nog alltid ändå vetat att jag vill bli mamma en vacker dag. Hur det går ihop kan jag inte svara på. Tills slut kom i alla fall tidpunkten när det liksom kändes lämpligt. Jag upplevde fortfarande ingen längtan, men det var ändå som att det var dags. En bra tidpunkt i livet helt enkelt. Att typ hälften av våra kompisar också ska ha en bebis i år kan ha spelat in i beslutet. Gravid blev jag i alla fall. Eller vi blev gravida om jag ska vara korrekt. Men jag tycke att det låter så löjligt, så jag skriver "jag".  

Jag längtar och drömmer inte om oktober. Får man en skriva så…? Visst jag tycker att det ska bli kul och jättemysigt med en bebis. Och skrämmande, läskigt, nervöst och allt det där. Men nu är vi ju mitt inne i bästa tiden, sommar och semester, jag njuter varje dag. Att längta till oktober kan jag börja göra i september. Lite sent kanske, ja. Och jag fattar hur det låter. Ibland blir jag irriterad på mig själv över att jag inte är tillräckligt tacksam. Jag borde vara överlycklig. Eller finns ens några borden i dessa situationer?  Men jag tror att min uteblivna längtan också handlar om att jag fortfarande känner att det här är för overkligt att ta in. Bor det en bebis i min mage? Va, nä, det kan väl inte vara möjligt? Att jag har haft en extremt lättsam graviditet utan några speciella känningar bidrar nog också till den känslan. För ja, så har det varit. Tidigt i graviditet fick jag dock några klassiska symptom. Ömma bröst, kissnödig hela tiden, kvällstrött, finnar, fett hår. Och deppig blev jag. Väldigt deppig. Men det gick som tur var över snabbt. Där och då trodde jag att det skulle kännas så hela tiden. Såhär efteråt förstår jag att det var en tillfällig svacka som jag är väldigt glad och tacksam över att slippa nu. Efter det har jag typ inte känt nåt. Alltså efter ungefär vecka 12. Eller ja, små symtom som påminner mig om att jag är gravid, och så det här med att magen växer såklart. Men annars inget. Och jag är så glad över det. Jag hoppas det håller i sig hela vägen. Eller alltså jag fattar ju att det kommer bli tyngre och jobbigare för varje dag, men resten slipper jag gärna. Jag tar promenader flera dagar i veckan och jag tränar med Kovlands-gänget en gång i veckan. Jag klipper gräs och jag gräver. Jag tycker att det är skönt att röra på mig helt enkelt.  

Jag bestämde mig tidigt för att skriva dagbok om graviteten i anteckningar i min telefon. Och det har jag gjort. Men nu har jag inte skrivit en rad på fyra veckor. Det har liksom inte hänt så mycket. Eller jo det är klart att det har, jag följer ju appen vecka för vecka och det händer ju massor med både mig och henne, men inte så mycket som jag märker. Jag känner hennes rörelser, sparkarna blir tydligare och det är mysigt att känna henne leva om. Utöver det rullar veckor bara på. Jag är medveten om att jag är inne i gravitetens "glansperiod" så det lär ju komma fler inlägg här framöver när jag inte är lika nöjd. Just nu är jag dock väldigt tillfreds med livet, även om jag med viss avsmak ser hur min kropp förändras på olika sätt.  

Jag har en planerande människa, som ni säkert vet eller har märkt. Jag har alltid tänk att jag ska ha en vår-bebis. Det hade jag bestämt. Men nu blev det inte så. Och just nu känns det bara bra. Jag och Jens har en hel sommar framför oss. Sista sommaren som bara två. När hon kommer är det höst, svalt ute och jag kan ligga inne med henne utan dåligt samvete. Jag behöver inte oroa mig om extremt varma dagar. Vi kommer dessutom stå inför den mysigaste perioden på året, höstmys och senare även advent- och julpyssel. För oj vad jag och hon ska pyssla. Inte bara i år, utan många, många år framför. Det är så jag tänker i alla fall, men vi får väl se hur det blir. Hon kanske hellre hänger med Jens i garaget.  

 

Det här blev ett längre inlägg än vad jag hade trott och tänkt, ändå är det här väl långt ifrån allt som finns att säga. Det kommer nog bli instick om graviteten i fler inlägg framöver. Men det var allt för nu. Och nu är det dessutom fredagen, arbetsdagen är slut och hela helgen ska bli varm och solig. Det är ett fint liv. Tack och hej!